Vatten i marken

Tidigt på våren efter snösmältning eller efter kraftiga regn kan en mark nå sin maximala vattenkapacitet som innebär att alla porer är fyllda med vatten. Efterhand som jorden torkar upp och dräneras på vatten, antingen naturligt självdränerande eller med hjälp av täckdikning, når jorden sin fältkapacitet.

Stora porer töms

I detta läge av fältkapacitet är de lite grövre porerna tömda på vatten och i stället fyllda med luft, medan de finare porerna fortfarande är fyllda med vatten. Ju högre upp i markprofilen man befinner sig desto fler porer är luftfyllda. På en jord med 50 procent fast material och 50 procent porer är vid fältkapacitet ca 10–20 procent av jordvolymens porer luftfyllda medan 30–40 procent är vattenfyllda.

I de större porerna är vattnet lättillgängligt, men med minskande pordiameter går det åt alltmer energi för växten att suga upp vattnet enligt figur X. Gränsen går vid den permanenta vissningsgränsen då rotens sugkraft inte längre räcker till och växten vissnar. I praktiken kan dock växter inte utnyttja allt vatten ner till den permanenta vissningsgränsen utan ger upp långt tidigare.

Tillsammans ger bl.a. dessa tre faktorer en slags biologisk vissningsgräns. Viktigt som odlare i sammanhanget är att förstå att markpackning kan försämra vattenhushållningen för en gröda. Om däcken slirar och trycker samman f.f.a. markens stora porer försämras både dräneringen och förmågan att förse växterna med lättillgängligt vatten.

Maximal vattenkapacitet = vid maximal vattenkapacitet är samtliga porer i jorden fyllda med vatten – det är fallet under grundvattennivån eller t.ex. efter snösmältning eller ihållande regn.

Fältkapacitet = vid fältkapacitet har fritt vatten runnit av ner till dräneringsdjup på ca 1 m. Tillståndet kallas därför ofta dräneringsjämvikt eftersom det då har slutat rinna i dräneringar/täckdiken. I markprofilen ovanför är de grövre porerna vid fältkapacitet luftfyllda medan de finare porerna fortfarande innehåller vatten.

Permanent vissningsgräns = när vattnet i jorden är bundet med ett vattenavförande tryck som överstiger 150 m vattenpelare (1500 kPa) kan rötterna inte längre ta upp det. Gränsen kallas den permanenta vissningsgränsen och motsvaras av vatten som finns i porer med en diameter som är mindre än 0,0002 mm.

Textur = markens textur syftar proportionerna av mineralpartiklar med olika medeldiameter, d.v.s. vilket storleksförhållandet är mellan framför allt sand, silt och lera, se tabell "Korngruppsindelning" i kapitel Jordens byggstenar